Översättaren Inge Knutsson har gått bort

Publicerad onsdag, 14 oktober 2015 13:36

 

Översättaren Inge Knutsson (1948-2015) i Knislinge har gått bort. Samfundet Sverige-Island minns honom med stor tacksamhet.

Inge Knutsson har träget översatt nordisk litteratur till svenska och inte minst har han översatt en lång rad isländska arbeten och introducerat dem i Sverige.

För Samfundet Sverige-Islands medlemmar berättade han den 5 april 2011 att han alltid varit road av likheter och olikheter i de nordiska språken. Av en tillfällighet råkade han få översätta ”Gudsgåva” av Halldór Laxness redan 1975 och sedan ytterligare tre av hans verk.
När Inge Knutsson 2008 översatt Halldór Guðmundssons stora biografi över Laxness ville förlaget, Leopard, ge ut en roman på svenska och valet föll på ”Fria män”. Han arbetade liksom Laxness, noggrant, mejslade ut meningarna under tre år.
Det var en ynnest för oss i Samfundet att få höra honom kärleksfullt beskriva sitt arbete.

I Kristianstadbladet skrev Sune Johannesson den 10 oktober 2015 en minneskrönika där han citerade Inge Knutssons sista blogginlägg på bladets webb.

"Jag hade planerat att i någon blogg skriva om min bestämda uppfattning att förlagen (i maskopi med medierna, bokklubbarna och nätbokhandeln) ofta sysslar med att försöka skapa nya författarnamn av praktiskt taget ingenting: det måste ju vara nytt hela tiden (precis som i underhållningsindustrin). Det blir en kort tids uppståndelse, sedan sluter sig tystnaden kring dem igen. Så enkelt är det inte, det träder inte fram ett geni i månaden. Bara en handfull gånger per sekel händer det att en stor berättare föds. Så var det när det på en liten isländsk bondgård år 1902 föddes en pojke vid namn Halldór, som senare tog gårdsnamnet till efternamn och blev Laxness."

 

Kollegan Inge Knutsson (1948–2015) till minne

Minnesord av John Swedenmark

När jag blev isländsk översättare var Inge Knutsson den otvetydigt främste, men när jag första gången fick träffa honom så fanns det ingen högdragenhet utan bara ett ”välkommen in i det här jobbet, som inte är så bra betalt och mycket slit, men det är ju det här vi är bra på”. Dessutom så var Inge charmerande allergisk mot allting som var fint och högtidligt och kunde göra miner på mottagningar som sa ungefär ”vi överlever nog det här också, och sen kan vi sitta och snacka bort ett par timmar”.

Nu när han är borta efter att ha varit sjuk länge, men ändå jobbat in i det sista, så saknar jag honom. Jämsides med vanvördigheten fanns hos Inge en grundmurad respekt för litteraturen och för den välstämda, enhetliga stilkonsten. Vi möttes i det allvaret, även om vi hade olika estetik därför att vi representerade två olika generationer. Och jag ångrar att jag aldrig kom åt att hälsa på honom i Knisslinge. Det känns som att vi hade mycket kvar att prata om, i synnerhet om i vilken grad översättaren får göra avtryck i texten.

Många av dom främsta isländska författarna har han givit en svensk version som kommer att hålla för många omtryck. Jag vill särskilt framhålla hans förmåga att sida upp och sida ner hålla lågan vid liv i Gudbergur Bergssons intensiva prosa. Hans Laxness lämnar heller ingenting övrigt att önska vad beträffar klurighet. Och Inges lyriköversättningar visade att han själv var diktare, om än det egna skrivandet fått stå tillbaka för översättandet.

Jag vill tacka dig så mycket för sällskapet, och för det här samförståndet kring litteraturens inre stillhet. Som du skriver i din gendiktning av Snorri Hjartarsons ”Svanar”, med målerisk vokalmusik:

 

Dunkelt lugnvatten
krusas av
djuptsimmande svanar

tysta

kanhända sjunger
de inte mera

aldrig mer
för mig.

 

Minnesorden "Kollegan Inge Knutsson (1948–2015)" publicerad med tillstånd av John Swedenmark 

 

Video Gallery

View more videos