Sagalitteraturen

Det isländska ordet "saga" har en annan betydelse än det svenska ordet. Det betyder helt enkelt berättelse eller historia, också historia i bemärkelsen vetenskapen om mänsklighetens utveckling. Ordet avser dessutom en helt speciell genre inom litteraturen, de isländska sagorna. Det är fråga om isländska skapelser som i dag anses tillhöra först och främst romankonsten, inte historieskrivandet.

De isländska sagorna skrevs ned under slutet av fristatens (930-1262) blomstringstid och efter dess slut, då Island blivit en del av Norge. De handlar om livet på Island fordom, allt sedan koloniseringen på 800-talet, övergången till kristendom omkring år 1000 och fram till de händelser som ledde till fristatens fall. De flesta av sagornas författare har förblivit okända, men skildringarna präglas av både dem själva och uppfattningar om det skedda som låg i tiden. Händelser som ägt rum för ett par hundra år sedan skildrades från 1200-talets synvinkel. En stor del av sagorna kan kallas historiska romaner (t.ex. Njals saga), i dem finns rikligt med värdefulla upplysningar om skick och bruk i det fornisländska samhället och de redogör för samhälleliga händelser och relationer. Att händelserna hade ägt rum långt tidigare, och att det inte fanns några skrivna källor om dem att tillgå, tyder på att det ändå rör sig om fiktion. Sagorna skrevs ned på pergament för hand, och kopierades i många upplagor. Det är en fördel för läsaren att känna till något om den tid som islänningasagorna skildrar.

Det isländska samhället byggdes upp av utvandrare på "en liten ö i havet" som landet ofta har kallats, trots att ön inte är speciellt liten. Kolonisationen beräknas ha pågått i 60 år (870-930), och vid dess slut grundades parlamentet med lagstiftande och dömande maktbefogenheter. Vid den tid då makten koncentrerades kring kungahusen på annat håll i Europa, fick Island således ett eget folkting, alltinget (Alþingi). Förvaltningssystemet täckte hela landet. Lokalförvaltningen låg i händerna på 39 godar, vilka höll vårting i grupper om tre. Från vårtinget fördes ärendena vidare till alltinget för behandling. Alltingets årliga sammankomster hade en viktig social funktion och bidrog till att hålla samhället samman. I ett land där de geografiska förhållandena i hög grad inverkade på kontakterna människor emellan, och där det ligger nära till hands att tänka sig att livet framlevdes i isolering, var samverkan tvärtom livlig tack vare tinget. Islänningarna företog långfärder för alltinget skull, resan en livsstil i sig. På vägen gästade tingbesökarna varandra, och på själva tingplatsen träffades de för att förmedla nyheter, idka handel, söka livskamrater och berätta historier; dikter deklamerades och den gemensamma historien repeterades. Medvetenheten om det förflutna bevarades i muntlig tradition; gamla kväden och berättelser sprungna från dem, ättledernas historia, livsöden.

Historieskrivarna kom huvudsakligen in i bilden när den isländska fristatens tid led mot sitt slut. Historian och historierna skrevs ned av prästar, munkar och ämbetsmän. Det kostade en förmögenhet att skriva en bok på pergament, för att ha råd att bekosta det nödvändiga matrialet måste skrivarna vara män i en god ställning. Några av dem är kända till namnet, till dem hör Snorri Sturluson. Hans nordiska kungasagor (Heimskringla) som handlar om den norska kungaätten är vida kända. Snorri var både historiker och berättare, han färgade historierna med sin egen uppfattning. Det var också han som skrev Snorraeddan, en studie i nordisk mytologi och skaldekonst.

De isländska sagorna skiljer sig från den medeltida europeiska prosalitteraturn i sin knapphändiga stil, fattig på beskrivningar. Där berättelser på annat håll domineras av doktriner och ideologier, lämnar islänningasagorna åt läsaren att döma. Huvudpersonernas handlingar förklaras sällan, och de försvaras än mer sällan. Stilen i sagorna står realismen nära. Framställningen är tydlig, saklig och späckad på fakta. Händelserna förskönas inte och förhållandena är vardagliga. Känslor och tankar beskrivs inte gärna. Bara om huvudpersonen är skald kan en glimt av hans tankar skymta fram i hans skaldekonst. Användningen av både dikt och dialog är karakteristiskt för sagorna.

Motiven i sagorna spänner över ett brett fält. De handlar om resor, kolonisationen av Island, Grönland och Vinland, ätternas historia generationer tillbaka, den enskildas liv i klorna på ett oundflyeligt öde. De handlar om konflikten mellan samhälle och individ, laglöshet, mandråp och mord, men också om kärlek. De beskriver maktutövning och maktkamp; författarnas samhälleliga ställning avspeglas i att mindre bemedlade personer ofta döms där bättre situerade går fria. Övergången till kristendom var en viktig händelse i det dåtida samhället, och handlingen koncentreras ofta kring detta.

När Island utarmades och först hamnade under Norge och därefter med Norge under den danska kungen, förstördes en del av sagorna. Förvaring i fuktiga utrymmen ledde till att skinnpergamentet blev skört och bröts sönder. Men manuskript finns bevarade tack vare Árni Magnússon (1663-1730), den professor vid Köpenhamns universitet som under tio års tid samlade upp manuskript på den isländska landsbygden, så att de kunde förvaras i Köpenhamn. Sedan år 1971 har Árni Magnússons institut i Reykjavík, i förbindelse med slands universitet hand om dem. Hemsida: www.hi.is/HI/Ranns/SAM/. Árni Magnússon var inte den första med intresse för att bevara den fornisländska litteraturen, i ett brev från år 1596 uppmanar den danska kungen islänningarna att sända alla sina manuskript till det kungliga biblioteket i Köpenhamn!

Sagalitteraturen har inspirerat både filmmakare och författare. Nobelskalden Halldór Kiljan Laxness skrev med utgångspunkt i Fostbrödrasagan den ironiska Gerpla, en kämpesaga, och hans vackra Islandsklockan handlar delvis om Árni Magnússons liv. Hrafn Gunnlaugsson är en av de regissörer som tagit fasta på det fornisländska samhället, till exempel i sin film Korpen flyger.

Många av de isländska sagorna finns översatta till svenska, däribland de Nordiska Kungasagorna av Snorri Sturluson, Egil Skallagrimssons saga, Eyrbyggarnas saga, Gisle Surssons saga, Grette Asmundssons saga, Gunnlaug Ormstungas saga, Hravnkel Freysgodes saga, Laxdalingarnas saga, De Sammansvurnas saga, den relativt nyligen översatta Völsungasagan, och givetvis Njals saga.





Inspired by Iceland