Halldór Kiljan Laxness 1902 - 1998

Medan Þórbergur Þórðarsons verk trotsar alla försök att låta sig inordnas i det litterära genresystemet, är Laxness den som kommer att skriva de stora romanerna. Även han är ombestridd och diskuterad, och kritiken var långtifrån odelat positiv på den tiden då det begav sig. Den stora romanförfattaren är också känd som en aktiv samhällsdebattör och essäist. Han är ständigt beredd att ompröva sina åsikter, att tänka vidare och förnyas, även på det litterära planet. Således kommer Laxness efter de stora romanerna in i en period då kan hävdar att roman inget är värd, medan däremot skådespelet är den enda rätta uttrycksformen. En liknande tilltro sätter han periodvis till essäen. Återvändandet till romanen blir i närmast postmodernistisk form. Laxness speglar härvid sitt sekels litterära utveckling, alltifrån det att han i sin ungdom introducerar modernismen i romanen på Island. Författaren kröner sitt verk med de självbiografiska romanerna innan han drar sig ur spelet efter välförrättat värv. Nobelpriset, som Laxness mottar 1955, tystar de mest kritiska röster, och nationen sluter honom till sitt hjärta en gång för alla. I februari 1998 tar man avsked av sin skald på Íngólfstorg i Reykjavík med uppläsning ur verken och sång i facklors sken och sakta snöfall. Islands folk har förlorat en av sina farföräldrar, men böckerna plockas ständigt fram på nytt och de lever.

Halldór Guðjónsson var inte mer än 17 år när hans första roman kom ut. Barn náttúrunnar (1919) är frukten av det som Halldór sysslade med istället för att med flit och idoghet ägna sig åt skolarbetet. Boken bär underrubriken Ástarsaga och har som kärlekssaga klassats som melodramatisk. Det sanna naturens barn, bondedottern Hulda lever fritt och oberoende från samhällets konventioner i naturens sköte. Från landet västerom havet kommer en förmögen islänning på jakt efter det enkla livet. Andan är Rousseaus och Hamsuns, den ligger i tiden. Kritiken menade milt överseende att författaren nog har tid att växa till sig.

Efter färder med knappa medel kring Norden och det krigshärjade Europa, och efter ytterligare två verk kommer den roman som ger upphov till den ofta citerade rubriken "Loksins, loksins..." i Kristján Albertssons kritik i Vaka. Äntligen har Island fått sin egen storskald. Många anser Vefarinn mikli frá Kasmír (1927) som det första nutidsverket i isländsk romankonst. Efterstridsårens tankegångar penetreras från olika håll. Under Europaresan konverterar Halldór till katolicismen och tar namnet Kiljan efter ett irländskt helgon, och släktnamnet Laxness efter sin fädernegård. Under den tiden är han övertygad om att hans framtid ligger i kyrkans andliga liv, och han reser till Island för att ta farväl av det världsliga. Men resultatet blir Vefarinn mikli frá Kasmír som har tolkats som Kiljans farväl till kyrkan. Den moderna människans representant, den stora anden och tänkaren Steinn Elliði färdas vida, ständigt sökande och reflekterande. Men något måste offras och mot sina närmaste är han både hänsynslös och egoistisk. Han tar det beslut som författaren inte tar, han förkastar den jordiska kärleken och väljer munklivet. Men istället för att drömriket äntligen öppnar sig för honom, sluts det.

Författaren fortsätter sitt resande liv, den här gången i USA. Liksom många av Europas intellektuella på den tiden sätter han sin tilltro till socialismen. I essäsamlingen Alþýðubókin (1929) vänder han sig till Island som vänstersocialist, han talar för modernisering och utveckling. Mera nytta anser han att folket hade om han kunde ge alla en tandborste, men eftersom han inte har råd med hundra tusen tandborstar får en bok duga. Det realistiska författarskapets och den stora romanens tid står för dörren.

30-talet blir tre stora romanantologiers decennium. I Salka Valka (1931-32) tar Laxness sig an arbetaren som hela livet igenom sliter i fisket för att iallafall kunna bekosta sin egen begravning. Samhället upplevs genom en ung kvinna som står mitt uppe i sin egen utveckling, en gestaltningen som har rosats av såväl kvinnor som män.

Härnäst står den isländska bonden i tur. Bjartur i Sommarhuset är den mest hederliga och självförsörjande av Islands självförsörjande bönder. För honom är fåret källan till välfärd, för fårets bästa är ingen möda för svår och inget offer för stort. Men i all sin självständighet är Bjartur en samhällsvarelse, och som sådan dömd att höra till de fattigaste av fattiga bönder, trots och på grund av sin egen orubblighet. Sjálfstætt fólk (1934-35) blev omdiskuterad och hårt kritiserad på sina håll, bl.a. för den ofördelaktiga bilden av samköpsföreningen, vilken borde ha verkat till Bjarturs fördel och inte till hans fall. Laxness förankrar Bjarturs personlighet djupt i det isländska, och har här sagts finna det universella.

Efter de stora romanerna om arbetaren och bonden tar Laxness sig an skalden. Fattighjonet Ólafur Kárason Ljósvíkingur, folklig skald och drömmare står som huvudperson i Heimsljós (1937-40), romanen i fyra delar. Han har en förebild i självbiografiskt material efter skalden Magnús Hjaltason som levde för två sekler sedan. Men här får skalden inte ostörd uppleva och gestalta världen med sitt lyriska sinne, han råkar i kläm i samhället och dess ideologier. Skaldens ställning i boken har jämförts med ofriheten i 30-talets Europa. Boken gör även narr av samtidens maktens män, vilka kan igenkännas i några av personerna.

På 40-talet fortsätter Laxness samhällskritik och ställningtaganden i romanens konstnärliga utformning. I Íslandsklukkan (1943-45) flätas två historier samman, den ena en mordsaga från 1800-talet, där en bonde dräper den danska kungens sändebud, den andra kärlekssagan mellan manuskriptforskaren Árni Magnússon och Snæfríður, en galen bondes hustru. Också folksagor från gångna tider flätas in i händelseförloppet. Danmark behöver pengar, och Tyskland erbjudes Island till salu för tre tunnor guld. Härifrån härstammar uttrycket om att en slagen träl är en stor man i motsats till en fet tjänare, som också har tolkats som Islands förhållande till Nato och USA. Det temat bygger Atómstöðin (1948) explicit kring. Uggla är berättaren, nyss kommen till Reykjavík från landsbygden. Den unga kvinnan har inga förutsättningar att förstå allt som hon upplever. Men bakom henne står den allvetande berättaren, och författaren som kritiserades för att vara en arg man utan självkontroll. Man gjorde försök att stoppa översättningar av boken, aktningen för romanens makt var stor.

Laxness har arbetat för att öppna diskussionen kring fornlitteraturen, Islands litterära arv. Han är ense med Sigurður Nordal att islänningasagorna främst är att betrakta som litteratur, inte historia, men enormt inflytelserika på det litterära livet fram till dags dato. Laxness utgivningar av islänningasagor med modern stavsättning, och även i övrigt något moderniserade väckte ett ramaskri, och tycktes i vissa kretsar jämförbart med helgerån. Samtidigt tillägnar sig Laxness den forna vokabulären och stilen i ett digert förarbete för nästa romanarbete, Gerpla (1952), och man vill anse att den stilen aldrig helt har lämnat honom efter det. Boken skrevs i åtta manuskript, och målet var att inte använda ord yngre än från 1300-talet. Verket är en parodi på Fóstbræðrasaga och den våldsamt blodigt manliga hjältebilden. Även Ólafur saga helga spökar, men den helige Olaf framstår som en liten fet sadist, och kristendomen som ett lämpligt maktens vapen. Romanen väckte inte oväntat stor anstöt, men Nobelpriset tre år senare tystar kritiken.

Efter Nobelpriset går Laxness med Brekkukotsannáll (1957) in i ett närmast taoistiskt skede i sin brokiga författarbana. Även i Paradísarheimt (1960) är individens beslut mindre beroende av samhället än förr. Den isländska bonden väljer ett liv med mormoner i Utah, men ändar med att lägga sten vid sten kring tunet därhemma. Skáldatími (1963) ges ut tre år senare, essäsamlingen som är Laxness uppgör med socialaismen och egna tidigare essäer. Under Sovjetbesöket när Stalin var vid makten, säger han sig ha trott det han hörde och ville tro, men förnekat att tro det han såg.

Återstoden av 60-talet sätter Laxness huvudsakligen sin tillit till skådespelet, men han återkommer till romanen med Kristnihald undir jökli (1968), nu i postmodernistisk form. På så sätt fortsätter han jakten efter nya former, det banbrytande arbete som inleddes ett knappt halvt sekel tidigare. Två skådespel och ytterligare två romaner, Innansveitarkronika (1970) och Guðsgjafaþula (1972) utkommer, innan de självbiografiska romanerna avrundar författarbanan. Í túninu heima (1975), Úngur eg var (1976), Sjömeistarasagan (1978) och Grikklandsárið (1980) blir författarens avsked till sina läsare och sitt folk.

Laxness på svenska

romaner:

Salka Valka (Salka Valka, 1931-32), övers. Knut Stubbendorff (1936), Ingegerd Nyberg-Fries

Fria män (Sjálfstætt fólk, 1934-35), övers. Anna Z. Osterman

Världens ljus och himlens skönhet (Heimsljós, 1937-40), övers. Rannveig och Peter Hallberg

Islands klocka (Íslandsklukkan, 1943-45), övers. Peter Hallberg

Atomstationen (Land till salu) (Atómstöðin, 1948), övers. Rannveig och Peter Hallberg

Gerpla (Gerpla, 1952), övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Tidens gång i Backstugan (Brekkukotsannáll, 1957), övers. Ingegerd Fries

Det återvunna paradiset (Paradísarheimt, 1960), övers. Peter Hallberg

Själavård under jökeln (Kristnihald undir jökli, 1968), övers. Peter Hallberg

Sockenkrönika (Innansveitarkronika, 1970), övers. Peter Hallberg

Gudsgåva (Guðsgjafaþula, 1972), övers. Inge Knutsson

självbiografiska romaner:

På tunet därhemma (Í túninu heima, 1975), övers. Inge Knutsson

Ung var jag fordom (Úngur eg var, 1976), övers. Inge Knutsson

Greklandsåret (Grikklandsárið, 1980), övers. Inge Knutsson

noveller:

Den goda fröken och Huset (Ungfrúin góða og Húsið, i Fótatak manna 1933), övers. Peter Hallberg

Sill, i Piplekaren (Sagan úr sildinni, i Fótatak manna, 1933), övers. Leif Sjöberg

Nya Island, i Piplekaren (Nýja Ísland, i Fótatak manna, 1933), övers. Peter Hallberg

Två flickor, i Piplekaren (Tvær stúlkur, i Fótatak manna, 1933), övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Min vän, i Piplekaren (Vinur minn, i Fótatak manna, 1933), övers. Peter Hallberg

Lilja, i Piplekaren (Lilja, í Fótatak manna, 1933), övers. Leif Sjöberg

Uppenbarelse i djupet, i Piplekaren (Fyrirburður í djúpinu, í Sjö töframenn, 1942) övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Italienska flottans nederlag i Reykjavik, i Piplekaren (Ósígur ítalska loftflotans í Reykjavík, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg

Indialand, i Piplekaren (Fundin Indíalönd, i Sjö töframenn, 1942), övers. Leif Sjöberg

Piplekaren, i Piplekaren (Pípuleikarinn, i Sjö töframenn, 1942), övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Voluspa på hebreiska, i Piplekaren (Völuspá á hebresku, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg

Temudjin vänder hemåt, i Piplekaren (Temúdsjín snýr heim, i Sjö töframenn, 1942), övers. Leif Sjöberg

Napoleon Bonaparte, i Piplekaren (Napóleon Bónaparti, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg

En fågel på gärdsgårdsstören, i Kärlek är ej befrielsens väg (Fugl á garðstaurnum, i Sjöstafakverið, 1964, övers. Peter Hallberg

novellsamling:

Sju tecken (Sjöstafakverið, 1964), övers. Peter Hallberg

skådespel:

Duvbanketten: komedi i fem akter (Dúfnaveislan, 1966), övers. Peter Hallberg

essäsamlingar:

Skaldetid (Skáldatími, 1963), övers. Peter Hallberg

Hemma på Island (Íslendingaspjall, 1967), övers. Peter Hallberg


Artikeln om Halldór Laxness skrev och listan på finska och svenska översättningar utarbetade BPhilIsl. Else Williamson





Inspired by Iceland