Julen på Island

Tomtar retas och huldrefolk flyttar på sagornas ö
På Island är julen och nyåret en hisnande blandning av sanning och sägen. Hemmen får besök av tretton olika jultomtar och vid årsskiftet flammar brasorna mot himlen. Då byter huldrefolk och alver bostad.

"Stekkjastaur kom först, styv som en stör. Mjölk ville han åt, men ivern avtog strax då den stelbente stångades omkull av bocken."

Så här beskriver år 1932 diktaren Jóhannes úr Kötlum Fårkätte-Stolpen, tomten som den 12 december inleder den isländska jultiden. Stekkjastaur är den första av de tretton tomtar som i tur och ordning under tretton dagar stiger ner till bygden från fjällen. På julaftonen kommer den sista i raden, Kertasníkir eller Ljustjuven. Efter julen vänder tomtarna åter hem till sig så att Fårkätte-Stolpen försvinner på juldagen och Ljustjuven på trettondagen.

Lurendrejare och snattare
Jultomtarnas hem ligger i en stor grotta högt uppe i de blånande bergen, där endast tomtar och jättar trivs. Där stökar trollmor Grýla vid sin grötkastrull, medan trollfar Leppalúði trivs bättre på kistlocket. De isländska tomtarna håller sig dolda för oss människor. Fönstertittaren vaktar att alla i huset är snälla, Dörrsniffaren sniffar sig till maten på långt håll, och står och spanar i dörrspringan för att luska ut var han bäst kunde komma åt att få sig en smakbit.

De flesta tomtar är, liksom namnen redan ger tillkänna, benägna att ställa till ofog och skrämmas. Dörrslåaren smäller i dörrarna medan husfolket sover. Korvsnattaren lägger beslag på husets korvar. Köttkroken för sin del lyfter fårsteken ut genom skorstenen med en lång käpp. Slevslickarens favoritmat är gröt medan skålslickaren skrapar upp alla matrester. Skyrfrossaren har för vana att proppa sig full med skyr och somna bredvid skyrtunnan.
De isländska tomtarna har en lång tradition bakom sig. Den har utforskats speciellt av Árni Björnsson, som doktorerade på folksägner år 1995. I hans bok Saga Daganna på över 800 sidor beskrivs också jul- och nyårsfirandet.

Bråkmakare lugnar ner sig
Under 1800-talet fanns det nästan 80 kända tomtar, och de beskrevs ofta som illasinnande jättar. Deras mamma Grýla gick från by till by och samlade upp de stygga barnen i en stor säck, för att mumsa dem i sig som julmat. Den jättelika julkatten trivdes i Grýlas sällskap, och den fick sina skov av elakhet. Då nappade den åt sig alla dem som inte hade fått en enda ny klädespersedel i julklapp.

I dag är jultomtarna till sin skepnad mera lika människorna och till sin klädnad folkligare, fastän hår och skägg flaxar och huvudbonaden är en toppluva. De klär sig i lappade, gråa, bruna eller svarta byxor och blus eller paletå.

Tomtarnas antal sjönk till tretton i mitten av 1800-talet, då uppfattningen om en enda jultomte och hans tomtenissar började sprida sig i Amerika och på annat håll i Norden. När den rödrockade jultomten dök upp också på Island i julreklamer på 1920-talet höll skälmtomtarna på att råka i skymundan. De isländska tomtarna och vår bekanta jultomte har levt sida vid sida i julstöket. Om än rödklädd har jultomten fått några isländska vanor; han beter sig bullersammare och är mindre frodig och fryntlig än Disney-figuren.

De isländska tomtarna har å sin sida blivit tvungna att ge efter för julfirandet. De kommer med klappar till snälla barn. På kvällen sätter barnen en sko i fönstret, där tomten lämnar till exempel en karamell, en leksak eller en färgpenna. Om barnet har varit styggt kan skon vara tom eller innehålla en potatis.


Också huldrefolk lugnare
Vid årsskiftet möts den synliga och den osynliga världen på Island. På nyårsaftonen kan också korna tala och sälarna stiger upp på land. Huldrefolk och alver rör sig ute bland folk. På den nattliga festen runt brasan är det svårt att se skillnad på människa och huldra.

Nyårsbränder har lågat på många europeiska stränder, men ihärdigast har traditionen omhuldats på Island. I dag tänds brasorna kring kl. 20-21 på nyårsafton. Kort därefter smattrar tusentals raketer på den svarta natthimlen och fyrverkeriet kulminerar vid midnatt. Islänningarna torde inneha världsrekord; på en halv timme skjuts 200 ton fyrverkeripjäser upp i luften, för 30 miljoner mark – ett medelvärde på drygt 100 mark per invånare!

Väsen från andevärlden är en del av islänningarnas liv precis som fyrverkerier, datamaskiner, mobiltelefoner och andra nutida manicker. Islänningar är vidskepligare än andra europeiska folk.

"En gång kom den allsmäktige Gud på besök hos Adam och Eva och deras barn. I brådskan hade Eva inte hunnit tvätta alla sina telningar och hon gömde undan de otvättade små för Gud fadern. Då sade gud att barnen från det ögonblicket skulle vara fördolda för människoögat."
Så beskrivs andeväsendenas uppkomst av de flesta islänningar.

Synligt och osynligt sida vid sida
Den osynliga världen har funnits lika länge som människosläktet. Andevärldens invånare nämns redan i de äldsta isländska skrifterna. Då parlamentet Alþingi sammanträdde för första gången år 930 fick öborna sin första lag. Också här togs hänsyn till andeväsendena, exempelvis skulle galjonsfiguren på skeppen plockas ner innan land var i sikte. Annars fanns det risk för att landets beskyddare, huldrefolket, hade vredgats.

I gamla dokument framgår det att huldrefolket (isl. huldufólk) kom näst efter vikingarnas asagudar. På så sätt hade huldrefolk gudomlig makt och bestämde framför allt över årsgrödan och skördarna.

Alven (isl. álf) är för sin del släkt med det latinska ordet albus, som betyder vit eller ljus. Det finns både goda och onda alver. De illsinnade alverna försöker stjäla människobarn. Ovanligare är att de försöker locka till sig fullvuxna människor.
När det lyckades alven att stjäla ett barn gav den i utbyte en led gubbe som på något sätt hade krympts till storleken av ett barn. Barn blev utbytta speciellt då de inte hade tagits om hand tillräckligt väl eller hade lämnats ensamna i långa tider.

Alvernas och huldrefolkets illgärningar är tursamt nog ovanligare än de goda gärningarna. Om en alv tar någon under sitt beskydd ges denne både omsorg och kärlek. Medeltida romantiska berättelser glöder av outsläcklig kärlek mellan huldra och människa, och det finns många berättelser om alver och människor som förtärs av sorg för att de inte kan få varandra.

Förbjudna platser
Huldrefolk och alver söker ett nytt hem på trettondagen. Vid den tiden flyttar de in i något hus, uthus eller under en sten. Den som står i vägkorsningen vid rätt tid kan till och med komma till tals med bostadsbytarna.

En del säger sig kunna se andeväsendena. Till dem hör Erla Stefánsdóttir, vars kartor över huldrefolkets boplatser har publicerats av bland annat Hafnarfjörður stad. Enligt Erla är huldrefolket allt från några centimeters dvärgar till en människas storlek. De klär sig i färggranna dräkter och deras bostäder påminner om våra hus. Annanstans får ni gå omkring, men gå inte till den där stenen, kan husbonden säga till sina gäster. Det bor huldrefolk under stenen, och de tycker inte om den som stör deras husfrid.

På Island finns otaliga sådana "förbjudna" platser; ett hörn av ängen som aldrig får beskäras, en sten som ingen dristar sig till att flytta eller får som hålls borta från vissa betesängar. Och det finns hela bondgårdar där ingen får bo mer än till exempel två år i taget. Förbuden har brutits av oaktsamhet eller med avsikt. Ju allvarligare brott, desto strängare blir straffet. Får kan försvinna från hjorden, förövaren bryter benet eller mister i värsta fall livet. Det finns tusen och en historier om olyckshändelser.

Stenen krökte vägen
På 1980-talet byggdes Vesturlandets riksväg i närheten av Reykjavík. Mitt på den planerade vägen låg en stor sten, som naturligtvis skulle flyttas bort. När traktorerna dundrade på i riktning mot stenen fick de underliga motgångarna sin början; redskap gick sönder, maskiner började krångla. De kunde gå sönder för minsta lilla orsak. Den tiden kom då stenen skulle vältas åt sidan. Nu gick bulldozern sönder. Då gav ingenjörerna upp; man beslöt att lämna stenen i fred. Nu blev det också slut med olyckorna.

Vesturlandsvägen är annars rak, men gör en krök vid den stora stenen, huldrefolkets hem.
Människan slutade upp att respektera naturen när hon vände vättarna ryggen. Som ett resultat har motgång följt på motgång. Tanken framfördes av Yrjö Kokko i boken Laulujoutsen (Sångsvanen) från år 1950. Är islänningarna ännu inne på rätt väg? Hur länge kan de upprätthålla kontakten till andevärlden.

Traditioner i familjen
Islänningarna gör sig färdiga för julfirandet dagen före julaftonen, då Sankt Torlaks dag firas till den helgonförklarade katolska prästens minne. Då bakas det och städas, och granen bärs in. Butikerna håller öppet ända till midnatt för juluppköpens skull. Till kvällsvarden bjuds surnad och kokad rocka - denna enda gång om året. Julprydnader hängs upp längs väggarna och i fönstren, och julkorten fästs på ett synligt ställe. Julljusen omgärdar hus och takåsar. Också till gravarna förs elektriska eller levande ljus.

Julaftonen firas i familjens sällskap. Julklapparna radas upp under granen för att delas ut efter måltiden. Julmaten är vanligen rökt fårkött med potatis, ärter och rödkål. Allt oftare hör också fjällripa, renstek eller rökt svinrygg till julbordet. Bland gåvorna finns ofta en bok, som de lite äldre fördjupar sig i under julnatten. På juldagen avläggs besök hos släkten, liksom på annandag jul. Tiotals olika bakverk dukas fram. På annandagskvällen klär många upp sig i sina finaste kläderna och styr kosan mot en restaurang eller nattklubb som håller öppet fram emot morgonkröken.


(Källa: Sigurbjörg Árnadóttir & Jouko T. Parviainen. – Pirkkas julnummer 12/97.)

Árni Björnssons doktorsavhandling "Saga daganna" finns i förkortad version på engelska: High Days and Holidays in Iceland. - Mál og Menning. Reykjavík, 1995.



Inspired by Iceland